Someone, please save us, us college kids.
Igår kvar det klassreunion med gamla högstadienördarna, det härliga 9c1-gänget. Trots att det gått 4 år sen vi gick ut högstadiet var allt precis som vanligt, samma gäng, snackandes om samma saker med undantag för alla minnen från själva högstadiet, och jisses var det många eller? Oj vad vi skrattade hela tiden, och skoja inte att jag älskar deras sällskap, är det några man känner sig riktigt trygg med så är det gamla järngänget från Rålis.
Jag kommer ihåg varje rast hur vi satt på samma bänk utanför A-korridoren och kollade på folk och döpte dem till olika saker; "Felicia Felicia Felicia", "Ben", "Knasen" ja det var alla möjliga smeknamn. Här skapades även härlig konst av en fanatisk Emilie, en gammal Nokia årsmodell 2002 och motiv i form av oss. Det var konst på högnivå.
Hängde vi inte utanför A-korridoren var det "Posten" som gällde. PS Stockholm, som det egentligen hette, var en liten butik i närheten där det var svinbilligt med godis, läsk och diverse saker. Jag köpte alltid en burk Dr. Pepper eller Champis och mina lakritsgodisar med rosa eller grönt inuti. Ibland lyxade jag riktigt rejält och köpte mig en rulltårta på Vivo som låg precis bredvid. Denna i sin tur åt jag som en banan, skalade ned plasten och käkade direkt av, en hel rulltårta efter lunch, no biggie. Vi brukade placera oss på skolgården om vädret höll sig, även här på vår alldeles egna bänk som vi intog, jag och järngänget. Vi spanade på de som spelade basket eller de som passerade oss och snackade om ingenting i princip, bara dösnack, bara häng, bara vara. Underbart.
Nu sådär 4 år senare har alla kommit en bit på vägen i livet. Rest runt, fast jobb, pojkvän, universitet, ja lite ihopplock från ett annalkande komplett vuxenliv. Trots att vi alla är upptagna, bor på olika ställen och är helt inriktade på det livet vi själva lever, var det ingen skillnad från den tiden vi hade tillsammans i de 3 åren vi sågs varje dag. Vi känner varandra precis lika bra nu som då, enda skillnaden att man kommit lite längre i livet. Men vi är alla i stort sett exakt samma människor som vi var då. Bänken är utbytt mot en soffa och i handen finns inte längre en Dr. Pepper utan en kopp kaffe, men ut ur munnen strömmar fortfarande samma snack, samma jargong går runt och vi skrattar åt samma saker som vi gjorde förr.
Vi kanske alla har förändrats till det yttre men på insidan finns 15-åringen i oss kvar, och när vi ses blir det tydligare än någonsin. Och det är något jag vet att jag aldrig kommer släppa, för jag är precis samma person nu som jag var då. På insidan har jag alltid varit densamma och kommer alltid att vara, och det är tack vare högstadietiden och mina kompisar. Och det går inte att förneka att de var de mest sköna kompisarna och den grymmaste tiden.
Och man blir ju som man umgås, eller?
Jag kommer ihåg varje rast hur vi satt på samma bänk utanför A-korridoren och kollade på folk och döpte dem till olika saker; "Felicia Felicia Felicia", "Ben", "Knasen" ja det var alla möjliga smeknamn. Här skapades även härlig konst av en fanatisk Emilie, en gammal Nokia årsmodell 2002 och motiv i form av oss. Det var konst på högnivå.
Hängde vi inte utanför A-korridoren var det "Posten" som gällde. PS Stockholm, som det egentligen hette, var en liten butik i närheten där det var svinbilligt med godis, läsk och diverse saker. Jag köpte alltid en burk Dr. Pepper eller Champis och mina lakritsgodisar med rosa eller grönt inuti. Ibland lyxade jag riktigt rejält och köpte mig en rulltårta på Vivo som låg precis bredvid. Denna i sin tur åt jag som en banan, skalade ned plasten och käkade direkt av, en hel rulltårta efter lunch, no biggie. Vi brukade placera oss på skolgården om vädret höll sig, även här på vår alldeles egna bänk som vi intog, jag och järngänget. Vi spanade på de som spelade basket eller de som passerade oss och snackade om ingenting i princip, bara dösnack, bara häng, bara vara. Underbart.
Nu sådär 4 år senare har alla kommit en bit på vägen i livet. Rest runt, fast jobb, pojkvän, universitet, ja lite ihopplock från ett annalkande komplett vuxenliv. Trots att vi alla är upptagna, bor på olika ställen och är helt inriktade på det livet vi själva lever, var det ingen skillnad från den tiden vi hade tillsammans i de 3 åren vi sågs varje dag. Vi känner varandra precis lika bra nu som då, enda skillnaden att man kommit lite längre i livet. Men vi är alla i stort sett exakt samma människor som vi var då. Bänken är utbytt mot en soffa och i handen finns inte längre en Dr. Pepper utan en kopp kaffe, men ut ur munnen strömmar fortfarande samma snack, samma jargong går runt och vi skrattar åt samma saker som vi gjorde förr.
Vi kanske alla har förändrats till det yttre men på insidan finns 15-åringen i oss kvar, och när vi ses blir det tydligare än någonsin. Och det är något jag vet att jag aldrig kommer släppa, för jag är precis samma person nu som jag var då. På insidan har jag alltid varit densamma och kommer alltid att vara, och det är tack vare högstadietiden och mina kompisar. Och det går inte att förneka att de var de mest sköna kompisarna och den grymmaste tiden.
Och man blir ju som man umgås, eller?
Kommentarer
Trackback
