When I finally ironed out all of my priorities
I ask myself:
"Do you know what you are getting yourself into?"
I'm getting into you
Because you got to me
In a way words can't describe
Someone, please save us, us college kids.
Igår kvar det klassreunion med gamla högstadienördarna, det härliga 9c1-gänget. Trots att det gått 4 år sen vi gick ut högstadiet var allt precis som vanligt, samma gäng, snackandes om samma saker med undantag för alla minnen från själva högstadiet, och jisses var det många eller? Oj vad vi skrattade hela tiden, och skoja inte att jag älskar deras sällskap, är det några man känner sig riktigt trygg med så är det gamla järngänget från Rålis.
Jag kommer ihåg varje rast hur vi satt på samma bänk utanför A-korridoren och kollade på folk och döpte dem till olika saker; "Felicia Felicia Felicia", "Ben", "Knasen" ja det var alla möjliga smeknamn. Här skapades även härlig konst av en fanatisk Emilie, en gammal Nokia årsmodell 2002 och motiv i form av oss. Det var konst på högnivå.
Hängde vi inte utanför A-korridoren var det "Posten" som gällde. PS Stockholm, som det egentligen hette, var en liten butik i närheten där det var svinbilligt med godis, läsk och diverse saker. Jag köpte alltid en burk Dr. Pepper eller Champis och mina lakritsgodisar med rosa eller grönt inuti. Ibland lyxade jag riktigt rejält och köpte mig en rulltårta på Vivo som låg precis bredvid. Denna i sin tur åt jag som en banan, skalade ned plasten och käkade direkt av, en hel rulltårta efter lunch, no biggie. Vi brukade placera oss på skolgården om vädret höll sig, även här på vår alldeles egna bänk som vi intog, jag och järngänget. Vi spanade på de som spelade basket eller de som passerade oss och snackade om ingenting i princip, bara dösnack, bara häng, bara vara. Underbart.
Nu sådär 4 år senare har alla kommit en bit på vägen i livet. Rest runt, fast jobb, pojkvän, universitet, ja lite ihopplock från ett annalkande komplett vuxenliv. Trots att vi alla är upptagna, bor på olika ställen och är helt inriktade på det livet vi själva lever, var det ingen skillnad från den tiden vi hade tillsammans i de 3 åren vi sågs varje dag. Vi känner varandra precis lika bra nu som då, enda skillnaden att man kommit lite längre i livet. Men vi är alla i stort sett exakt samma människor som vi var då. Bänken är utbytt mot en soffa och i handen finns inte längre en Dr. Pepper utan en kopp kaffe, men ut ur munnen strömmar fortfarande samma snack, samma jargong går runt och vi skrattar åt samma saker som vi gjorde förr.
Vi kanske alla har förändrats till det yttre men på insidan finns 15-åringen i oss kvar, och när vi ses blir det tydligare än någonsin. Och det är något jag vet att jag aldrig kommer släppa, för jag är precis samma person nu som jag var då. På insidan har jag alltid varit densamma och kommer alltid att vara, och det är tack vare högstadietiden och mina kompisar. Och det går inte att förneka att de var de mest sköna kompisarna och den grymmaste tiden.
Och man blir ju som man umgås, eller?
Jag kommer ihåg varje rast hur vi satt på samma bänk utanför A-korridoren och kollade på folk och döpte dem till olika saker; "Felicia Felicia Felicia", "Ben", "Knasen" ja det var alla möjliga smeknamn. Här skapades även härlig konst av en fanatisk Emilie, en gammal Nokia årsmodell 2002 och motiv i form av oss. Det var konst på högnivå.
Hängde vi inte utanför A-korridoren var det "Posten" som gällde. PS Stockholm, som det egentligen hette, var en liten butik i närheten där det var svinbilligt med godis, läsk och diverse saker. Jag köpte alltid en burk Dr. Pepper eller Champis och mina lakritsgodisar med rosa eller grönt inuti. Ibland lyxade jag riktigt rejält och köpte mig en rulltårta på Vivo som låg precis bredvid. Denna i sin tur åt jag som en banan, skalade ned plasten och käkade direkt av, en hel rulltårta efter lunch, no biggie. Vi brukade placera oss på skolgården om vädret höll sig, även här på vår alldeles egna bänk som vi intog, jag och järngänget. Vi spanade på de som spelade basket eller de som passerade oss och snackade om ingenting i princip, bara dösnack, bara häng, bara vara. Underbart.
Nu sådär 4 år senare har alla kommit en bit på vägen i livet. Rest runt, fast jobb, pojkvän, universitet, ja lite ihopplock från ett annalkande komplett vuxenliv. Trots att vi alla är upptagna, bor på olika ställen och är helt inriktade på det livet vi själva lever, var det ingen skillnad från den tiden vi hade tillsammans i de 3 åren vi sågs varje dag. Vi känner varandra precis lika bra nu som då, enda skillnaden att man kommit lite längre i livet. Men vi är alla i stort sett exakt samma människor som vi var då. Bänken är utbytt mot en soffa och i handen finns inte längre en Dr. Pepper utan en kopp kaffe, men ut ur munnen strömmar fortfarande samma snack, samma jargong går runt och vi skrattar åt samma saker som vi gjorde förr.
Vi kanske alla har förändrats till det yttre men på insidan finns 15-åringen i oss kvar, och när vi ses blir det tydligare än någonsin. Och det är något jag vet att jag aldrig kommer släppa, för jag är precis samma person nu som jag var då. På insidan har jag alltid varit densamma och kommer alltid att vara, och det är tack vare högstadietiden och mina kompisar. Och det går inte att förneka att de var de mest sköna kompisarna och den grymmaste tiden.
Och man blir ju som man umgås, eller?
Centralskolan <3
Centralskolan i mitt hjärta <3
What if you could hear this song
Nu är jag framme i Stockholm, min kära hemstad och världens vackraste stad. Jag behövde bara komma ut från Centralens dörrar och ut i den kyliga nattluften för att känna i hela mig hur jag älskar den här staden av hela mitt hjärta.
Jag tog mig en promenad hem från Centralen i den kyliga luften men eftersom jag gick så behövde jag inte ens jackan. Stannade ett tag i Landstingsparken precis utanför mig bara för att sätta mig ett tag på min favoritbänk och bara tänka. Stjärnhimlen var gudomligt vacker, det är synd att allt ska vara så upplyst överallt bara för då kan man inte se himlen lika tydligt. Ställde mig ändå mitt på gräsplanen i parken och bara tittade uppåt och sträckte ut armarna, stod där och bara tittade ett tag på de miljontals sjärnorna man kan skymta. Det värmer hela kroppen.
Nu sitter jag i alla fall hemma i köket och äter lite pastasallad. Min lillasyster var sötast och skickade ett sms och sa att det fanns äppelpaj i kylen och marsansås jag kunde vispa ihop när jag kom hem, så det åt jag också alldeles nyss.
Ska strax sova men är inte något vidare trött då jag sov hela tågresan hem! Vaknade till då och då för att kolla mobilen och svara på de sms jag fått, och även för att trycka på play igen på iPoden. Samma spellista som rullade om och om igen "Det är hon" och "Varför gör du som du gör?" är nya favoriterna. "What if you" är även en av låtarna som städigt spelas i lurarna, dels för att den är så fin och dels för att jag inte kan undgå att tänka på personen som skickade den till mig.
Nu tänkte jag dock röra mig mot sängen, skönt att jag inte behöver gå upp 06:30 imorn så som jag gjorde igår efter att ha gått och lagt mig vid ungefär samma tid (klockan är nu 01:42). Men då ville jag inte sova för jag ville stanna på msn som jag fastnade lite vid. Ehe.
Men godnatt nu.
Over and out.
I wonder if you'd miss me, when I'm gone?
Jag tog mig en promenad hem från Centralen i den kyliga luften men eftersom jag gick så behövde jag inte ens jackan. Stannade ett tag i Landstingsparken precis utanför mig bara för att sätta mig ett tag på min favoritbänk och bara tänka. Stjärnhimlen var gudomligt vacker, det är synd att allt ska vara så upplyst överallt bara för då kan man inte se himlen lika tydligt. Ställde mig ändå mitt på gräsplanen i parken och bara tittade uppåt och sträckte ut armarna, stod där och bara tittade ett tag på de miljontals sjärnorna man kan skymta. Det värmer hela kroppen.
Nu sitter jag i alla fall hemma i köket och äter lite pastasallad. Min lillasyster var sötast och skickade ett sms och sa att det fanns äppelpaj i kylen och marsansås jag kunde vispa ihop när jag kom hem, så det åt jag också alldeles nyss.
Ska strax sova men är inte något vidare trött då jag sov hela tågresan hem! Vaknade till då och då för att kolla mobilen och svara på de sms jag fått, och även för att trycka på play igen på iPoden. Samma spellista som rullade om och om igen "Det är hon" och "Varför gör du som du gör?" är nya favoriterna. "What if you" är även en av låtarna som städigt spelas i lurarna, dels för att den är så fin och dels för att jag inte kan undgå att tänka på personen som skickade den till mig.
Nu tänkte jag dock röra mig mot sängen, skönt att jag inte behöver gå upp 06:30 imorn så som jag gjorde igår efter att ha gått och lagt mig vid ungefär samma tid (klockan är nu 01:42). Men då ville jag inte sova för jag ville stanna på msn som jag fastnade lite vid. Ehe.
Men godnatt nu.
Over and out.
I wonder if you'd miss me, when I'm gone?
I want a moment to be real
Nu har jag i stort sett packat ned allt jag äger i väskor och påsar och dessutom packat min väska inför Kiruna. Såå pepp!
Redan på onsdag åker jag upp till Stockholm för att spendera några dagar där med min familj och vänner. Blir även en någon form av klassreunion med högstadieklassen, ska bli skoj!
Kommer faktiskt sakna att bo här i Kallebäck, har haft riktigt kul med Julia och Freja, men vi kommer nog ses på jobbet ibland, så det är ju lugnt. Det härligaste med att flytta är att jag får göra mig hemmastad på ett helt annat sätt, det kommer liksom endast vara mina saker, och Louise såklart. Men vi kommer att få inreda och pyssla precis som vi vill och det har jag typ drömt om sen jag var liten; inreda en egen lägenhet. Det var bara en avlägsen tanke i bakhuvudet när man spelade Sims och tänkte att "Åh sådana här tapeter ska jag ha i min lägenhet när jag blir stor.".
Och ja stor har jag väl blivit, trots att jag vet att många inte anser mig som det; och nej inte pga. min längd. Nej men allvarligt talat så anser jag mig själv relativt vuxen nu. Jag har ett jobb, körkort, flyttat hemifrån, flyttat till en annan stad, och nu egen lägenhet (egen bil kommer snart, chilla påre!). Vad mer behövs för att vara vuxen?
Nog för att jag har barnasinnet kvar, men det måste man! Hur skulle man överleva i denna världen om man inte kunde släppa allt ibland och bara ha kul som när man var yngre?
Nej jag säger då det, vuxen är jag, punkt slut.
They can't break me
As long as I know who I am
Redan på onsdag åker jag upp till Stockholm för att spendera några dagar där med min familj och vänner. Blir även en någon form av klassreunion med högstadieklassen, ska bli skoj!
Kommer faktiskt sakna att bo här i Kallebäck, har haft riktigt kul med Julia och Freja, men vi kommer nog ses på jobbet ibland, så det är ju lugnt. Det härligaste med att flytta är att jag får göra mig hemmastad på ett helt annat sätt, det kommer liksom endast vara mina saker, och Louise såklart. Men vi kommer att få inreda och pyssla precis som vi vill och det har jag typ drömt om sen jag var liten; inreda en egen lägenhet. Det var bara en avlägsen tanke i bakhuvudet när man spelade Sims och tänkte att "Åh sådana här tapeter ska jag ha i min lägenhet när jag blir stor.".
Och ja stor har jag väl blivit, trots att jag vet att många inte anser mig som det; och nej inte pga. min längd. Nej men allvarligt talat så anser jag mig själv relativt vuxen nu. Jag har ett jobb, körkort, flyttat hemifrån, flyttat till en annan stad, och nu egen lägenhet (egen bil kommer snart, chilla påre!). Vad mer behövs för att vara vuxen?
Nog för att jag har barnasinnet kvar, men det måste man! Hur skulle man överleva i denna världen om man inte kunde släppa allt ibland och bara ha kul som när man var yngre?
Nej jag säger då det, vuxen är jag, punkt slut.
They can't break me
As long as I know who I am
Jag som skulle stå där stark, gå på säker mark
Väcktes av väckarklockan på telefonen 06:40 som varje ny arbetsdag, klickar på snooze som vanligt men går alltid upp direkt ändå, gillar inte att ligga och slösa bort tid i sängen. Jag är en sådan som gärna vill effektivisera allting och få allting att flyta så smidigt som möjligt. Klär på mig, gör frukost, borstar tänderna, ja allt det där vanliga man gör på morgonen.
Bussen går 07:25 från min hållplats, vädret är kyligt men ser ut att kunna bli bättre framåt dagen, jag har i vilket fall som helst långkalsonger. Cirkus 40 minuter senare befinner jag mig på jobbet, drickandes kaffe, ätandes smörgås och läsandes Metro som jag såklart plockat upp på vägen.
Såhär ser alla mina morgnar ut när jag jobbar. Ni må tycka det verkar vara enformigt och tråkigt, men jag måste erkänna att jag faktiskt blivit så pass svensson-aktig att jag tycker det är riktigt skönt att veta hur i alla fall en del av morgondagen kommer se ut. Det är härligt att veta att man i alla fall har någon slags trygghet här i livet, för är det något jag inte haft det senaste året så är det väl trygghet. Dock är det något jag nu på senare verkligen börjat bygga upp, och det har jag även mina vänner att tacka för. Jag vet även att det var mitt eget val såklart att lämna tryggheten, det kan jag ju inte förneka. Men ni vet ibland, bara ibland skulle det vara så skönt att få vara tillbaka i det där trygga, hemtrevliga, välkomnande stället som kallas hem och inte minst familj.
Det är därför jag även varit så orolig nu på senaste, nu är jag så nära att få något jag faktiskt kan kalla mitt hem och få tillbaka den tryggheten jag stundtals saknar så mycket. Jag vill egentligen inte tänka på det för mycket, för ju mer jag tänker på det desto högre förhoppningar får jag. Och det skulle verkligen krossa en del av mig om det inte går vägen. För det är faktiskt värre att snubbla på mållinjen än att inte starta alls. Nu var det längesen jag startade, och jag ser målet och hoppas verkligen att snart, snart är jag över den linjen som jag hela tiden har skymtat någonstans där borta i horisonten.
Snart är jag i mål.
Varför svävar jag ovanför?
Och varför känner jag som jag gör?
Bussen går 07:25 från min hållplats, vädret är kyligt men ser ut att kunna bli bättre framåt dagen, jag har i vilket fall som helst långkalsonger. Cirkus 40 minuter senare befinner jag mig på jobbet, drickandes kaffe, ätandes smörgås och läsandes Metro som jag såklart plockat upp på vägen.
Såhär ser alla mina morgnar ut när jag jobbar. Ni må tycka det verkar vara enformigt och tråkigt, men jag måste erkänna att jag faktiskt blivit så pass svensson-aktig att jag tycker det är riktigt skönt att veta hur i alla fall en del av morgondagen kommer se ut. Det är härligt att veta att man i alla fall har någon slags trygghet här i livet, för är det något jag inte haft det senaste året så är det väl trygghet. Dock är det något jag nu på senare verkligen börjat bygga upp, och det har jag även mina vänner att tacka för. Jag vet även att det var mitt eget val såklart att lämna tryggheten, det kan jag ju inte förneka. Men ni vet ibland, bara ibland skulle det vara så skönt att få vara tillbaka i det där trygga, hemtrevliga, välkomnande stället som kallas hem och inte minst familj.
Det är därför jag även varit så orolig nu på senaste, nu är jag så nära att få något jag faktiskt kan kalla mitt hem och få tillbaka den tryggheten jag stundtals saknar så mycket. Jag vill egentligen inte tänka på det för mycket, för ju mer jag tänker på det desto högre förhoppningar får jag. Och det skulle verkligen krossa en del av mig om det inte går vägen. För det är faktiskt värre att snubbla på mållinjen än att inte starta alls. Nu var det längesen jag startade, och jag ser målet och hoppas verkligen att snart, snart är jag över den linjen som jag hela tiden har skymtat någonstans där borta i horisonten.
Snart är jag i mål.
Varför svävar jag ovanför?
Och varför känner jag som jag gör?
Det är hon
Att det ska vara så svårt att läsa människor har jag aldrig riktigt insett. Jag har alltid varit den som svävat runt i min egen värld och tolkat saker svart på vitt och egentligen aldrig läst mellan raderna. Jag är en sådan som när jag väl försöker läsa mellan raderna så tror jag hela tiden att jag läser fel, det står nog inte alls det jag tror. Jag måste nog medge att på den punkten har jag nog någon form av dyslexi; människo-dyslexi. För jag är verkligen inte bra på att läsa människor, tolka signaler och uppfatta känslor. Dock har jag kommit på att det i stort sett nästan enbart gäller när det handlar om mig själv. Handlar det om andra människor så är jag relativt snabb på att uppfatta situationen och komma med råd och förslag i hur man skall gå till väga. När det gäller mig själv är jag i stort sett en halvblind dyslektiker, sad but true.
Det är därför jag behöver raka svar, förklaringar till beteende och gärna inget utrymme för egna tankar och reflektioner för då vandrar tankarna automatiskt helt fel, för hur skall någon som är blind kunna läsa en karta?
Jag vill så gärna kunna läsa rätt, välja rätt väg och komma fram till målet jag sökt. Men hur ska jag kunna göra det om jag inte får rätt vägledning? Hur ska jag kunna läsa kartan rätt när jag inte får den hjälp jag behöver?
Kanske är det meningen att jag ska famla runt i mörket helt på egen hand tills någon möter mig på samma sätt som jag möter den.
Det är därför jag behöver raka svar, förklaringar till beteende och gärna inget utrymme för egna tankar och reflektioner för då vandrar tankarna automatiskt helt fel, för hur skall någon som är blind kunna läsa en karta?
Jag vill så gärna kunna läsa rätt, välja rätt väg och komma fram till målet jag sökt. Men hur ska jag kunna göra det om jag inte får rätt vägledning? Hur ska jag kunna läsa kartan rätt när jag inte får den hjälp jag behöver?
Kanske är det meningen att jag ska famla runt i mörket helt på egen hand tills någon möter mig på samma sätt som jag möter den.
Waiting for your call
Idag har varit en dag utav väntan. Väntan på bussen, väntan på att ha något att göra på jobbet, väntan på vårdtagare, väntan på att skriva kontraktet, väntan på rast, väntan på jobb. Ja helt enkelt en oerhört lång och dag utav väntan. Det är alltid så att man väntar på något, och sen blir det ändå aldrig som man tänkt sig. Hela livet är en stor längtan efter saker, och det om något blir då aldrig som man trodde.
En farbror jag var på promenad med idag frågade mig "Har du hittat honom med stort H ännu?". "Nej" svarade jag lite full i skratt, "Ofta jag väntar på Honom" tänkte jag. Men det är klart att jag gör, med Honom menade han ju såklart bara om jag hittat den rätte, och i hans värld är det ju självklart att det skall vara en Honom för mig. Och det är såklart man väntar på den där "rätte", men herregud jag har ju precis lämnat tonåren bakom mig och jag har då inte någon brådska alls att hitta "The One". Man måste ju hinna leva livet lite först!
Men det hade ju inte skadat..
För övrigt så skall jag och Louise skriva kontrakt på en lägenhet på fredag. Och jag vet att jag kanske oroar mig i onödan men jag kan inte hjälpa det, jag är verkligen orolig att det inte skall gå igenom. Så länge som jag nu längtat efter detta så skulle det inte förvåna mig om jag snubblar på mållinjen, det skulle vara så typiskt min tur. Förmodligen kommer jag inte kunna sova lika rofyllt natten till fredag som jag brukar, jag vill bara dit och få ett svar, det är det jag väntar på. Återigen denna väntan, när skall den sluta? När man lever ett perfekt liv? Eller när man inte lever alls? Ja ni då väntar jag hellre ett bra tag till.
What if you could wish me away
What if you spoke, those words today
En farbror jag var på promenad med idag frågade mig "Har du hittat honom med stort H ännu?". "Nej" svarade jag lite full i skratt, "Ofta jag väntar på Honom" tänkte jag. Men det är klart att jag gör, med Honom menade han ju såklart bara om jag hittat den rätte, och i hans värld är det ju självklart att det skall vara en Honom för mig. Och det är såklart man väntar på den där "rätte", men herregud jag har ju precis lämnat tonåren bakom mig och jag har då inte någon brådska alls att hitta "The One". Man måste ju hinna leva livet lite först!
Men det hade ju inte skadat..
För övrigt så skall jag och Louise skriva kontrakt på en lägenhet på fredag. Och jag vet att jag kanske oroar mig i onödan men jag kan inte hjälpa det, jag är verkligen orolig att det inte skall gå igenom. Så länge som jag nu längtat efter detta så skulle det inte förvåna mig om jag snubblar på mållinjen, det skulle vara så typiskt min tur. Förmodligen kommer jag inte kunna sova lika rofyllt natten till fredag som jag brukar, jag vill bara dit och få ett svar, det är det jag väntar på. Återigen denna väntan, när skall den sluta? När man lever ett perfekt liv? Eller när man inte lever alls? Ja ni då väntar jag hellre ett bra tag till.
What if you could wish me away
What if you spoke, those words today
I decide how I live
Idag bjöds det på mycket diverse saker tillsammans med Louise. Mycket härlig dag tycker jag! Jag ska lista upp hur dagen såg ut för er mindre insatta i mitt liv:
- Capio Axess Akuten (halsen krånglar som vanligt)
- Myrorna (kolla byråer, hittade nada)
- Musikbörsen (Louise leta gitarrfodral, hitta nada)
- Lunch på Espresso House
* Måste göra liten kommentar, Chevré/fikonmarmelad mackan där är to die for!
- Shopping på HM (Hitta alot)
Sen skulle Louise jobba så hon åkte runt två och då chillade jag lite på lådorna utanför centralen iväntan på att Hannah skulle anlända till stan då vi skulle åka till Borås. Messade Emmap som befann sig i skolan så jag drog dit och mötte Vic2, My och Anna. Satt och snacka lite och hade trevligt och sen mötte jag Hannah för att ta bussen till Borås, brudarna spelar ju match! Emelie kunde dessvärre inte vara med då hon är sjuk, så vi tog hand om henne på läktaren. Johanna kämpade dock på nere på plan, we like that!
Efter matchen hängde vi först i bilen vid centralen men efter ett tag insåg vi att vi inte ville ta bussen hem så vi åkte till Max, och hör och häpna JAG fick köra! Så himla underbart! Jag älskar att köra bil. I vilket fall som helst hängde vi där ett tag och sen tog jag och Hannah bussen hem.
Helt enkelt härlig dag! Och dagens händelse var nog att jag skulle byta byxor på bussen och satt längst bak närmast fönstret UTAN gardiner. Insåg sen att det blev kö och vi hade lastbilschaffisar bredvid oss och diverse bilar, jag är smart! Och Hannah garvade åt allt, me loves her.
Imorn ska vi titta på lägenhet jag och Louise så nu måste jag dra mig!
Det här är Lovisa F som signar ut. Slut.
- Capio Axess Akuten (halsen krånglar som vanligt)
- Myrorna (kolla byråer, hittade nada)
- Musikbörsen (Louise leta gitarrfodral, hitta nada)
- Lunch på Espresso House
* Måste göra liten kommentar, Chevré/fikonmarmelad mackan där är to die for!
- Shopping på HM (Hitta alot)
Sen skulle Louise jobba så hon åkte runt två och då chillade jag lite på lådorna utanför centralen iväntan på att Hannah skulle anlända till stan då vi skulle åka till Borås. Messade Emmap som befann sig i skolan så jag drog dit och mötte Vic2, My och Anna. Satt och snacka lite och hade trevligt och sen mötte jag Hannah för att ta bussen till Borås, brudarna spelar ju match! Emelie kunde dessvärre inte vara med då hon är sjuk, så vi tog hand om henne på läktaren. Johanna kämpade dock på nere på plan, we like that!
Efter matchen hängde vi först i bilen vid centralen men efter ett tag insåg vi att vi inte ville ta bussen hem så vi åkte till Max, och hör och häpna JAG fick köra! Så himla underbart! Jag älskar att köra bil. I vilket fall som helst hängde vi där ett tag och sen tog jag och Hannah bussen hem.
Helt enkelt härlig dag! Och dagens händelse var nog att jag skulle byta byxor på bussen och satt längst bak närmast fönstret UTAN gardiner. Insåg sen att det blev kö och vi hade lastbilschaffisar bredvid oss och diverse bilar, jag är smart! Och Hannah garvade åt allt, me loves her.
Imorn ska vi titta på lägenhet jag och Louise så nu måste jag dra mig!
Det här är Lovisa F som signar ut. Slut.
Jordens undergång m.m.
Ja som många förmodligen har hört så skulle jorden tydligen gå under idag. Besvikelse för en del då de vaknade och insåg att jorden inte gått under? Kanske det. Jag blev varken särskilt besviken eller förvånad. Hur många gånger har man inte hört om världens undergång egentligen? Jag kommer ihåg millenuimskiftet och att all elektronik skulle "go ballistic" när det blev år 2000. Hände det något? Nej inte ett dugg. För att vara forskare så forskar de inte särskilt djupt i saker tycker jag.
I alla fall var det väl tur att de hade fel ännu en gång. Hade varit lite segt om världen faktiskt hade gått under. Finns så sjukt mycket jag vill hinna med innan jag dör, och jag är inte ens nära att ha avklarat hälften!
Det jag ska göra härnäst är att tatuera mig igen, och jag vet precis vad jag ska ha och vart jag ska göra den. Ska åka dit nästa vecka och boka tid. Dock blir det inte förän i mitten av oktober tror jag, för innan dess ska jag hinna lämna blod och åka till Stockholm och Kiruna. Så det bli lite att göra framöver!
Imorn ska jag till access akuten för jag måste kolla min hals. Jag får som tur är sällskap av the one and only Louise som finns vid min sida vid alla tillfällen. Sen ska vi kolla byråer på Myrorna och köpa ett gitarrfodral åt henne på Musikbörsen. Så imorn blir det full rulle också!
Helgen bjuder på myskväll med Mikaela, häng i Borås och sen jobb. Härligt busy kommer jag vara! Love it!
Peace out!
I alla fall var det väl tur att de hade fel ännu en gång. Hade varit lite segt om världen faktiskt hade gått under. Finns så sjukt mycket jag vill hinna med innan jag dör, och jag är inte ens nära att ha avklarat hälften!
Det jag ska göra härnäst är att tatuera mig igen, och jag vet precis vad jag ska ha och vart jag ska göra den. Ska åka dit nästa vecka och boka tid. Dock blir det inte förän i mitten av oktober tror jag, för innan dess ska jag hinna lämna blod och åka till Stockholm och Kiruna. Så det bli lite att göra framöver!
Imorn ska jag till access akuten för jag måste kolla min hals. Jag får som tur är sällskap av the one and only Louise som finns vid min sida vid alla tillfällen. Sen ska vi kolla byråer på Myrorna och köpa ett gitarrfodral åt henne på Musikbörsen. Så imorn blir det full rulle också!
Helgen bjuder på myskväll med Mikaela, häng i Borås och sen jobb. Härligt busy kommer jag vara! Love it!
Peace out!
I wanna know what this means
If I had my way
I'd never get over you
Today is the day
I pray that we make it through
Make it through the fall
Make it through it all
And I don't wanna fall to pieces..men oroa dig inte, det ska jag inte. Jag ska vara stark för det är du och det kommer bli bra vad som än händer <3
Let me be myself
Yo yo yo bloggisar! I detta nu sitter jag hemma i mitt rum på en liten kudde och fixar en nice playlist jag kan ha när jag sätter mig på bussen ut till Louise. Vi ska laga middag och titta på Dobidoo för Linda Bengtzing är med och Louise får cravings av henne. ;P
Denna veckan har jobbet rullat på som vanligt och nu är det helg och det innebär chill för min del, härligt! Idag blev det extra roligt på jobbet för jag stötte ihop med Karin som skulle fixa sina ögonbryn, haha. Så jag följde med henne dit och satt och underhöll henne medan hon grät när frisören ryckte bort hennes ögonbryn. Hon har ju flyttat till Örebro nu för att plugga och jag måste erkänna att det är tomt på jobbet utan henne.
Nu ska jag väl bege mig till Louise, ska bara packa mina grejer så bär det av. Ska bli soft med lite Louise och Lovisa kväll, det blir helmysigt. Gitarren ska med så vi ska spela lite och ha trevligt. Ska försöka uppdatera här lite oftare, I kinda suck =P
Denna veckan har jobbet rullat på som vanligt och nu är det helg och det innebär chill för min del, härligt! Idag blev det extra roligt på jobbet för jag stötte ihop med Karin som skulle fixa sina ögonbryn, haha. Så jag följde med henne dit och satt och underhöll henne medan hon grät när frisören ryckte bort hennes ögonbryn. Hon har ju flyttat till Örebro nu för att plugga och jag måste erkänna att det är tomt på jobbet utan henne.
Nu ska jag väl bege mig till Louise, ska bara packa mina grejer så bär det av. Ska bli soft med lite Louise och Lovisa kväll, det blir helmysigt. Gitarren ska med så vi ska spela lite och ha trevligt. Ska försöka uppdatera här lite oftare, I kinda suck =P
