If I could find a place where no one ever cries..
Ja, då skulle jag ta mig tusan aldrig stanna! För ibland så behöver man gråta och satan vad det känns som att alla gråter mycket på senaste tiden. Jag själv inkluderat..helt konstigt för jag brukar inte vara en sån som gråter. Om man inte räknar med alla romantiska komedier innehållandes en charmig Hugh Grant eller ett snyftprogram som Extreme Home Makeover där man måste ha ett hjärta av sten om man inte ens får en liten tår i ögonvrån.
Gråt framkallas framförallt av negativa känslor, exempelvis sorg och förtvivlan, men kan även framkallas av oerhörd lycka eller andra starkt upplevda känslolägen.
- Wikipedia
Hmm, ja så antingen är vi alla helt sjukt otroligt lyckliga och bara kan inte hålla oss så vi måste gå och gråta hela tiden eller så är det så att vi går och bär på negativa känslor. Jag vet inte riktigt vad det kan vara i mitt fall, jag skulle nödvändigtvis inte vilja säga att jag går och bär på massa negativa känslor, om vi tar bort negativa så blir det nog mer passande; jag är helt enkelt bara ganska känslosam! Detta var dock egentligen ingen nyhet för varken mig eller de som känner mig väl. Men det är väl snarare så att min känslosamhet har gått level up och hamnat på nästa nivå. I mitt fall är det en nivå där jag faktiskt tänker lika mycket på mina egna känslor som någon annans, vilket jag inte har gjort förut. För en gångs skull har jag börjat tänka på mitt eget välbefinnande och mina egna känslor. Jag menar inte att låta som världens mest storsinta människa som bara tänker på andra, men det har nog alltid varit så att jag satt alla runt om mig framför mig själv. Förmodligen eftersom det är de personer jag ar runt om mig som gör mig lycklig, och mår de inte bra, ja hur ska jag då kunna vara lycklig?
Dock är det ju inte bara människor omkring mig som avgör min lycka. Jag har upptäckt att jag kan vara lycklig trots att mina vänner mår dåligt, det är bara så det är, även om det inte är något jag tycker särskilt mycket om. Men ibland så måste man nog tänka på sig själv också..egentligen började det lite med när jag gjorde min tatuering. För när jag gjorde den tänkte jag enbart på mig själv, för egentligen så skulle jag lämna blod och ville göra det innan jag tatuerade mig för annars måste man vänta 6 månader. Men så tänkte jag "Om jag får en tid nu, och kan tatuera mig direkt, ska jag skita i att lämna blod?" och den tanken hade jag i mig ett tag. Och när jag sedan fick en tid direkt så struntade jag i att lämna blod (och måste därför vänta 6 månader innan jag kan göra det igen). Det var lite första steget i att göra något för mig själv och inte tänka på andra. Men men hela detta året har förändrat mig. Dock till det bättre, och jag tror inte att jag skulle kunna ha haft ett bättre år än detta som varit (peppar peppar).
Varsågod för inblicken i Lovisas spännande liv. Missa inte nästa avsnitt av Life as Lovisa knows it!
- Wikipedia
Hmm, ja så antingen är vi alla helt sjukt otroligt lyckliga och bara kan inte hålla oss så vi måste gå och gråta hela tiden eller så är det så att vi går och bär på negativa känslor. Jag vet inte riktigt vad det kan vara i mitt fall, jag skulle nödvändigtvis inte vilja säga att jag går och bär på massa negativa känslor, om vi tar bort negativa så blir det nog mer passande; jag är helt enkelt bara ganska känslosam! Detta var dock egentligen ingen nyhet för varken mig eller de som känner mig väl. Men det är väl snarare så att min känslosamhet har gått level up och hamnat på nästa nivå. I mitt fall är det en nivå där jag faktiskt tänker lika mycket på mina egna känslor som någon annans, vilket jag inte har gjort förut. För en gångs skull har jag börjat tänka på mitt eget välbefinnande och mina egna känslor. Jag menar inte att låta som världens mest storsinta människa som bara tänker på andra, men det har nog alltid varit så att jag satt alla runt om mig framför mig själv. Förmodligen eftersom det är de personer jag ar runt om mig som gör mig lycklig, och mår de inte bra, ja hur ska jag då kunna vara lycklig?
Dock är det ju inte bara människor omkring mig som avgör min lycka. Jag har upptäckt att jag kan vara lycklig trots att mina vänner mår dåligt, det är bara så det är, även om det inte är något jag tycker särskilt mycket om. Men ibland så måste man nog tänka på sig själv också..egentligen började det lite med när jag gjorde min tatuering. För när jag gjorde den tänkte jag enbart på mig själv, för egentligen så skulle jag lämna blod och ville göra det innan jag tatuerade mig för annars måste man vänta 6 månader. Men så tänkte jag "Om jag får en tid nu, och kan tatuera mig direkt, ska jag skita i att lämna blod?" och den tanken hade jag i mig ett tag. Och när jag sedan fick en tid direkt så struntade jag i att lämna blod (och måste därför vänta 6 månader innan jag kan göra det igen). Det var lite första steget i att göra något för mig själv och inte tänka på andra. Men men hela detta året har förändrat mig. Dock till det bättre, och jag tror inte att jag skulle kunna ha haft ett bättre år än detta som varit (peppar peppar).
Varsågod för inblicken i Lovisas spännande liv. Missa inte nästa avsnitt av Life as Lovisa knows it!
Kommentarer
Trackback