Carpe Diem
Känslor. Hur fan ska man kunna veta vilka känslor som är vilka? Och hur ska man kunna känna igen en känsla när man aldrig upplevt den?
Tänk er en man som är blind och hela livet fått höra att himlen är blå, det är något han i fråga alltid hört talas om men aldrig upplevt. Så av ett mirakel så får han synen tillbaka och plötsligt är himlen där framför honom. Då vet han att den är blå eftersom alla alltid har sagt det, men att acceptera och förstå att den faktiskt är blå är nog svårt. Trots att den finns där framför honom.
Det är så jag tycker det känns med känslor. Man hör talas av dem och vet vad de är, men hur vet man när man faktiskt har dessa känslor inom sig? Hur vet jag att de känslorna jag känner inom mig är de känslorna som alla pratar om?
Jag har länge trott att det är något fel på mig, att jag faktiskt inte kan känna samma sak som alla andra. Men det kanske är så simpelt att jag bara inte känner igen dem eftersom de är okända för mig. Som att famla i mörkret efter lampknappen, allt är svart tills man hittar rätt. Och när man väl gör det, då ser man allt så självklart och man kan inte förstå att man inte såg det innan.
Jag tror faktiskt jag har alla de känslorna inom mig, jag måste bara få ordning på dem och få dem på rätt plats. För då kommer jag se allting lika klart som den blinde, då kommer jag förstå att himlen faktiskt är blå, och det är inte bara något alla säger.
Tänk er en man som är blind och hela livet fått höra att himlen är blå, det är något han i fråga alltid hört talas om men aldrig upplevt. Så av ett mirakel så får han synen tillbaka och plötsligt är himlen där framför honom. Då vet han att den är blå eftersom alla alltid har sagt det, men att acceptera och förstå att den faktiskt är blå är nog svårt. Trots att den finns där framför honom.
Det är så jag tycker det känns med känslor. Man hör talas av dem och vet vad de är, men hur vet man när man faktiskt har dessa känslor inom sig? Hur vet jag att de känslorna jag känner inom mig är de känslorna som alla pratar om?
Jag har länge trott att det är något fel på mig, att jag faktiskt inte kan känna samma sak som alla andra. Men det kanske är så simpelt att jag bara inte känner igen dem eftersom de är okända för mig. Som att famla i mörkret efter lampknappen, allt är svart tills man hittar rätt. Och när man väl gör det, då ser man allt så självklart och man kan inte förstå att man inte såg det innan.
Jag tror faktiskt jag har alla de känslorna inom mig, jag måste bara få ordning på dem och få dem på rätt plats. För då kommer jag se allting lika klart som den blinde, då kommer jag förstå att himlen faktiskt är blå, och det är inte bara något alla säger.
Carpe Diem
10e april 2010. Blivande studenters kanske viktigaste dag på året. Ens framtid kan möjligtvis påverkas beroende på resultatet av denna relativt viktiga dag. Vad är det för dag jag pratar om? Jomen självklart dagen då en stor del av Sveriges ungdomar skriver Högskoleprovet.
Väl framme följer jag strömmen och försöker orientera mig till rätt gata, rätt hus och rätt sal. Inte särskilt svårt då alla skall åt samma håll, bara att haka på helt enkelt.
När jag kommer fram till salen sätter jag mig ned och äter en banan och försöker tänka positivt. Det går rätt bra, jag har aldrig varit en sån som är orolig inför prov. "Det går som det går" brukar vara min filosofi, så även i detta fallet.
Provet startar 9.00 efter introduktion och en titt på dagens schema. Provet är uppdelat i fem block med en tidsgräns på 50 minuter per block. Mycket raster och relativt lång lunch. Passar mig bra.
Provet flöt på relativt bra, och tiden gick fortare än jag faktiskt ville att det skulle. Hann inte riktigt anpassa mig i början så det blev mycket gissningar i de första två blocken.
Men over all så skall jag inte klaga, jag är nöjd med resultatet men känner att jag skulle kunna göra bra ifrån mig om jag faktiskt övade lite innan. Så till hösten skall jag nog försöka en gång till, men då med lite erfarenhet i bagaget!
Och eftersom jag själv räknar mig till Sveriges ungdomar så faller jag självklart in under den kategorin.
Lagom sur och grinig över att behöva gå upp 6.30 på min lediga dag går jag och lägger mig alldeles för sent på fredagen innan provdagen, trots påpekandet från min rumskompis att "Inte gå och sova senare än klockan 23."
Lagom sur och grinig över att behöva gå upp 6.30 på min lediga dag går jag och lägger mig alldeles för sent på fredagen innan provdagen, trots påpekandet från min rumskompis att "Inte gå och sova senare än klockan 23."
Vaknar först av väckarklockan, funderar på att skita i provet, somnar om, vaknar igen, alldeles för sent.
10 minuter innan bussen går slänger jag mig ur sängen, plockar hastigt ned min omsorgsfullt valda matsäck för dagen (då snackar vi snabb energi i form av energidryck och godis såklart).
Hann med bussen, nätt och jämnt, och börjar vakna till lite. Känner mig lite mer peppad än dagen innan. Sitter och mässar mitt mantra i huvudet, "Detta är en utmaning, jag kommer vara grym, detta är en utmaning, jag kommer vara grym..."
Man måste ju försöka peppa sig själv lite!
Det är fruktansvärt mycket folk på bussen efter några stationer och det är relativt uppenbart att jag inte är ensam om att åka över hela stan för att försöka visa Sveriges universitet och högskolor att jag är fullt kapabel till att genomgå deras utbildningar.
Det är fruktansvärt mycket folk på bussen efter några stationer och det är relativt uppenbart att jag inte är ensam om att åka över hela stan för att försöka visa Sveriges universitet och högskolor att jag är fullt kapabel till att genomgå deras utbildningar.
Väl framme följer jag strömmen och försöker orientera mig till rätt gata, rätt hus och rätt sal. Inte särskilt svårt då alla skall åt samma håll, bara att haka på helt enkelt.
När jag kommer fram till salen sätter jag mig ned och äter en banan och försöker tänka positivt. Det går rätt bra, jag har aldrig varit en sån som är orolig inför prov. "Det går som det går" brukar vara min filosofi, så även i detta fallet.
Provet startar 9.00 efter introduktion och en titt på dagens schema. Provet är uppdelat i fem block med en tidsgräns på 50 minuter per block. Mycket raster och relativt lång lunch. Passar mig bra.
Provet flöt på relativt bra, och tiden gick fortare än jag faktiskt ville att det skulle. Hann inte riktigt anpassa mig i början så det blev mycket gissningar i de första två blocken.
Men over all så skall jag inte klaga, jag är nöjd med resultatet men känner att jag skulle kunna göra bra ifrån mig om jag faktiskt övade lite innan. Så till hösten skall jag nog försöka en gång till, men då med lite erfarenhet i bagaget!
Carpe Diem
Stockholm.
Enda sen jag flyttade till Göteborg så har jag ansett att Stockholm är min stad. Det är staden jag kommer återvända till, staden jag vill bo i, och staden jag vill bilda min familj i.
Men när jag nu satte mig på tåget till Stockholm från Göteborg i dag, denna underbart sköna soliga påskafton, och åkte förbi Sävedalen så insåg jag att Göteborg är staden för mig.
Jag kände hur ont det skulle göra att flytta därifrån.
Att flytta ifrån mitt liv som jag har byggt upp, alldeles på egen hand.
Självklart saknar jag Stockholm ibland. Det är en sån otroligt vacker stad och man kan bara gå runt i timmar. Stockholm är en riktig promenadstad, och det saknar jag. Jag saknar att promenera längst vattnet, grilla vid Smedis eller spela fotboll i Rålis på somrarna.
Trots det så var det ändå helt rätt att flytta därifrån. Det var rätt tidpunkt helt enkelt.
Men hur skulle jag någonsin kunna flytta ifrån Göteborg?
Det går bara inte.
