Jag som skulle stå där stark, gå på säker mark
Väcktes av väckarklockan på telefonen 06:40 som varje ny arbetsdag, klickar på snooze som vanligt men går alltid upp direkt ändå, gillar inte att ligga och slösa bort tid i sängen. Jag är en sådan som gärna vill effektivisera allting och få allting att flyta så smidigt som möjligt. Klär på mig, gör frukost, borstar tänderna, ja allt det där vanliga man gör på morgonen.
Bussen går 07:25 från min hållplats, vädret är kyligt men ser ut att kunna bli bättre framåt dagen, jag har i vilket fall som helst långkalsonger. Cirkus 40 minuter senare befinner jag mig på jobbet, drickandes kaffe, ätandes smörgås och läsandes Metro som jag såklart plockat upp på vägen.
Såhär ser alla mina morgnar ut när jag jobbar. Ni må tycka det verkar vara enformigt och tråkigt, men jag måste erkänna att jag faktiskt blivit så pass svensson-aktig att jag tycker det är riktigt skönt att veta hur i alla fall en del av morgondagen kommer se ut. Det är härligt att veta att man i alla fall har någon slags trygghet här i livet, för är det något jag inte haft det senaste året så är det väl trygghet. Dock är det något jag nu på senare verkligen börjat bygga upp, och det har jag även mina vänner att tacka för. Jag vet även att det var mitt eget val såklart att lämna tryggheten, det kan jag ju inte förneka. Men ni vet ibland, bara ibland skulle det vara så skönt att få vara tillbaka i det där trygga, hemtrevliga, välkomnande stället som kallas hem och inte minst familj.
Det är därför jag även varit så orolig nu på senaste, nu är jag så nära att få något jag faktiskt kan kalla mitt hem och få tillbaka den tryggheten jag stundtals saknar så mycket. Jag vill egentligen inte tänka på det för mycket, för ju mer jag tänker på det desto högre förhoppningar får jag. Och det skulle verkligen krossa en del av mig om det inte går vägen. För det är faktiskt värre att snubbla på mållinjen än att inte starta alls. Nu var det längesen jag startade, och jag ser målet och hoppas verkligen att snart, snart är jag över den linjen som jag hela tiden har skymtat någonstans där borta i horisonten.
Snart är jag i mål.
Varför svävar jag ovanför?
Och varför känner jag som jag gör?
Bussen går 07:25 från min hållplats, vädret är kyligt men ser ut att kunna bli bättre framåt dagen, jag har i vilket fall som helst långkalsonger. Cirkus 40 minuter senare befinner jag mig på jobbet, drickandes kaffe, ätandes smörgås och läsandes Metro som jag såklart plockat upp på vägen.
Såhär ser alla mina morgnar ut när jag jobbar. Ni må tycka det verkar vara enformigt och tråkigt, men jag måste erkänna att jag faktiskt blivit så pass svensson-aktig att jag tycker det är riktigt skönt att veta hur i alla fall en del av morgondagen kommer se ut. Det är härligt att veta att man i alla fall har någon slags trygghet här i livet, för är det något jag inte haft det senaste året så är det väl trygghet. Dock är det något jag nu på senare verkligen börjat bygga upp, och det har jag även mina vänner att tacka för. Jag vet även att det var mitt eget val såklart att lämna tryggheten, det kan jag ju inte förneka. Men ni vet ibland, bara ibland skulle det vara så skönt att få vara tillbaka i det där trygga, hemtrevliga, välkomnande stället som kallas hem och inte minst familj.
Det är därför jag även varit så orolig nu på senaste, nu är jag så nära att få något jag faktiskt kan kalla mitt hem och få tillbaka den tryggheten jag stundtals saknar så mycket. Jag vill egentligen inte tänka på det för mycket, för ju mer jag tänker på det desto högre förhoppningar får jag. Och det skulle verkligen krossa en del av mig om det inte går vägen. För det är faktiskt värre att snubbla på mållinjen än att inte starta alls. Nu var det längesen jag startade, och jag ser målet och hoppas verkligen att snart, snart är jag över den linjen som jag hela tiden har skymtat någonstans där borta i horisonten.
Snart är jag i mål.
Varför svävar jag ovanför?
Och varför känner jag som jag gör?
Kommentarer
Trackback
