I can't take my eyes off of you, I can't take my mind off of you..
Dagarna bara rullar förbi men själv stannar jag kvar på samma ställe hela tiden. Jag tänker på samma sak hela tiden, funderar, vänder och vrider på det, men kommer inte fram till något. Samma ångest ligger tätt omkring mig konstant, och jag fattar inte ens riktigt varför. Varför känns det så? Varför känns det konstigt? Varför känns det annorlunda överhuvudtaget? Jag tänker på dig konstant, och jag skojar inte, hela tiden snurrar det runt i huvudet.
Såhär kändes det inte innan, i alla fall inte så markant. Då var det lugnt, jag medger att jag kanske försökte skjuta undan det lite, inte erkänna för mig själv hur det faktiskt låg till. Men jag tror inte det går längre, det är så tydligt nu så jag inte kan förneka det för mig själv längre. Men jag vet inte om jag vill erkänna det riktigt, jag är rädd att jag ska skrämma bort dig, rädd att förlora dig, och jag vet inte om jag skulle palla det.
"You need proof before you dare to open your heart." jag vet, och jag vill ge dig alla bevis, jag vill lägga korten på bordet, jag vill våga, jag vill utelämna mig själv. Men jag är alldeles för rädd för vad jag kommer få i gengäld, jag är alldeles för rädd för att stå där, helt utelämnad, och bara vänta på att ta emot slaget.
Varför är jag så rädd? Är det så farligt? Är jag så mesig så jag inte ens kan säga vad jag känner utan att vara livrädd för vad jag ska få höra sen? Tydligen.
Dock har jag ju insett att jag hatar när det känns såhär konstigt, jag kan helt ärligt säga att det är jobbigt i hjärtat när det är en sån överhängande konstig känsla runt oss. Men jag vet inte när jag ska få tid att reda ut varför det blivit så nu, men ju längre tid det går, desto osäkrare blir jag. Dock vet jag nog nu vad jag känner och vad jag vill. Frågan är vad du känner och vad du vill? Och blir du livrädd om jag säger vad jag vill? Det är det jag är rädd för så därför tvekar jag, därför förvandlas all min säkerhet till osäkerhet och jag oroar mig för vad som ska hända.
Det jag är säker på och det jag absolut inte tvekar på är att jag inte vill förlora dig, jag vill verkligen inte förlora dig..
Would you freak out if I said I like you?
Såhär kändes det inte innan, i alla fall inte så markant. Då var det lugnt, jag medger att jag kanske försökte skjuta undan det lite, inte erkänna för mig själv hur det faktiskt låg till. Men jag tror inte det går längre, det är så tydligt nu så jag inte kan förneka det för mig själv längre. Men jag vet inte om jag vill erkänna det riktigt, jag är rädd att jag ska skrämma bort dig, rädd att förlora dig, och jag vet inte om jag skulle palla det.
"You need proof before you dare to open your heart." jag vet, och jag vill ge dig alla bevis, jag vill lägga korten på bordet, jag vill våga, jag vill utelämna mig själv. Men jag är alldeles för rädd för vad jag kommer få i gengäld, jag är alldeles för rädd för att stå där, helt utelämnad, och bara vänta på att ta emot slaget.
Varför är jag så rädd? Är det så farligt? Är jag så mesig så jag inte ens kan säga vad jag känner utan att vara livrädd för vad jag ska få höra sen? Tydligen.
Dock har jag ju insett att jag hatar när det känns såhär konstigt, jag kan helt ärligt säga att det är jobbigt i hjärtat när det är en sån överhängande konstig känsla runt oss. Men jag vet inte när jag ska få tid att reda ut varför det blivit så nu, men ju längre tid det går, desto osäkrare blir jag. Dock vet jag nog nu vad jag känner och vad jag vill. Frågan är vad du känner och vad du vill? Och blir du livrädd om jag säger vad jag vill? Det är det jag är rädd för så därför tvekar jag, därför förvandlas all min säkerhet till osäkerhet och jag oroar mig för vad som ska hända.
Det jag är säker på och det jag absolut inte tvekar på är att jag inte vill förlora dig, jag vill verkligen inte förlora dig..
Would you freak out if I said I like you?
Kommentarer
Trackback
