-

Hej hopp i lingonskogen! Jag måste verkligen bli bättre på att uppdatera min blogg känner jag, för jag suger på det. Det finns en av två orsaker till att jag nästan aldrig uppdaterar, men jag är inte riktigt säker på vilken det är;

1. Det händer så otroligt MYCKET i mitt liv att jag inte HINNER blogga
   
2. Det händer så otroligt LITE i mitt liv att det inte FINNS något att blogga om

Jag skulle ju vilja säga att det är alternativ nummer 1, och jag tror nog att det lutar åt det hållet. Fast med tanke på att jag de senaste 7 dagarna endast har jobbat totalt 12 timmar så känns det ju lite som en lögn att säga att jag är så otroligt upptagen. Fast då kan man ju tänka att trots att jag inte jobbar så har jag mycket för mig, right? Dock tror jag att jag även där misslyckas lite, för jag har nämligen inte så mycket för mig. Jag går på stan, träffar kompisar, ligger hemma och slöar, spelar gitarr, kollar på Vänner, ja that's pretty much it. Fast hey jag klagar inte, det är ju skönt att slappa lite ibland, dock kanske inget bloggmaterial egentligen.
Hur kul är det att höra att "Åh jag såg samma avsnitt av vänner som jag redan har sett femtielva gånger, och Chandler var lika rolig som vanligt, haha!". Det känns mer som en kommentar ni får av mig live och inte över en blogg, för let's face it, hur kul är det att läsa vad folk gör på sin fritid på en blogg? Fast nu när jag tänker efter, hur kul är det egentligen att läsa någons blogg alls? Och varför gör vi det ens?
Jag ska försöka svara på mina egna frågor här för omväxlings skull. Jag antar att man läser en blogg för att få reda på vad som händer i någons liv (varför man nu egentligen vill lägga upp sitt vardagliga liv på internet, men folk har väl sina orsaker). Varför är det så kul att läsa om folks liv, och vad som händer i det? Speciellt när många bara bloggar om vardagliga saker, typ vad de har gjort och vad de ska göra. Eller så bloggar folk om sin känslomässiga naivitet och sitt otröstliga inre.
Dessa är vad vi kallar "emo-bloggare", och det är något jag är fruktansvärt trött på faktiskt (nu tar vi en liten paus ifrån kritiserandet av min egen blogg och fokuserar på andras istället). Varför, oh VARFÖR vill man blotta alla sina tankar, känslor och hela sitt inre för alla som vill och kan läsa det när- och varsom helst? Har man ingen stolthet alls då? Eller vänta, snarare, saknar man logiskt tänkande av all dess form? För hur ska man någonsin kunna bli tagen seriöst om man berättar för alla om;

• Hur jobbigt allt är
• Hur hemskt man har det
• Hur ful man är
• Hur tjock man är
• Varför ingen tar en seriöst när man har sådana problem (no shit?!)

Är det någon som faktiskt tycker det är kul eller intressant att läsa? Det tvivlar jag på, och det är inte direkt så att man känner "Åh vad synd det är om h*n jag ska trösta lite och hjälpa till", nä det blir snarare en moteffekt. Man blir fruktansvärt trött på det och tar det som sagt inte seriöst utan viftar bort det som en "Så är man i tonåren" och ja det är självklart tonåringar jag pratar om. För vilket respektabel normal människa skulle hänga ut sig själv så? Det har jag nog svaret på: INGEN! Och sen har jag även svaret på en annan fråga, så lyssna noga nu alla emo-bloggare och tonåringar där ute. Det är ingen som vill lyssna på era i-landsproblem, och speciellt inte era kompisar. Men det finns faktiskt folk som jobbar med att lyssna på människor som behöver prata av sig, och vet ni vad de kallas? Kuratorer, terapeuter och psykologer. De har som jobb att lyssna på människors problem, så gör oss alla en megatjänst och gå till någon som faktiskt "förstår" er nästa gång. Tack!

Jag vet att vi svävade iväg lite i bloggandet för idag, det började ju med att jag klagade på min egen blogg men det spred sig lite, jag har en tendens att kunna rabbla upp hur mycket som helst när jag väl börjar på något. Mitt träd har många grenar serni. Dock tycker jag att vi har lärt oss en sak idag:

Man behöver inte nödvändigtvis ha ett innehållsrikt liv för att ha en innehållsrik blogg.

Tack för mig! Tjillevippen!