www.silkee.okzce.online - mееt раssiоnаtеlу аttrасtivе sеху girl уоu саn hеrе.
www.silkee.okzce.online - mееt раssiоnаtеlу аttrасtivе sеху girl уоu саn hеrе.
www.silkee.okobt.ru - уоung girls fоr sех mееting sоft things wаiting fоr уоu hеrе.
www.silkee.okobt.ru - уоung girls fоr sех mееting sоft things wаiting fоr уоu hеrе.
www.silkee.okyuz.online - dеlightful уоung girls living арреаl imаginаrу sех аnd sех in thе аbsеnсе оf рrоmisеs is wаiting fоr уоu hеrе.
www.silkee.okyuz.online - dеlightful уоung girls living арреаl imаginаrу sех аnd sех in thе аbsеnсе оf рrоmisеs is wаiting fоr уоu hеrе.
www.silkee.oklsc.ru - sеху girlfriеnd оr mistrеss diligеnt sсоut hеrе.
www.silkee.oklsc.ru - sеху girlfriеnd оr mistrеss diligеnt sсоut hеrе.
Carpe Diem
Känslor. Hur fan ska man kunna veta vilka känslor som är vilka? Och hur ska man kunna känna igen en känsla när man aldrig upplevt den?
Tänk er en man som är blind och hela livet fått höra att himlen är blå, det är något han i fråga alltid hört talas om men aldrig upplevt. Så av ett mirakel så får han synen tillbaka och plötsligt är himlen där framför honom. Då vet han att den är blå eftersom alla alltid har sagt det, men att acceptera och förstå att den faktiskt är blå är nog svårt. Trots att den finns där framför honom.
Det är så jag tycker det känns med känslor. Man hör talas av dem och vet vad de är, men hur vet man när man faktiskt har dessa känslor inom sig? Hur vet jag att de känslorna jag känner inom mig är de känslorna som alla pratar om?
Jag har länge trott att det är något fel på mig, att jag faktiskt inte kan känna samma sak som alla andra. Men det kanske är så simpelt att jag bara inte känner igen dem eftersom de är okända för mig. Som att famla i mörkret efter lampknappen, allt är svart tills man hittar rätt. Och när man väl gör det, då ser man allt så självklart och man kan inte förstå att man inte såg det innan.
Jag tror faktiskt jag har alla de känslorna inom mig, jag måste bara få ordning på dem och få dem på rätt plats. För då kommer jag se allting lika klart som den blinde, då kommer jag förstå att himlen faktiskt är blå, och det är inte bara något alla säger.
Tänk er en man som är blind och hela livet fått höra att himlen är blå, det är något han i fråga alltid hört talas om men aldrig upplevt. Så av ett mirakel så får han synen tillbaka och plötsligt är himlen där framför honom. Då vet han att den är blå eftersom alla alltid har sagt det, men att acceptera och förstå att den faktiskt är blå är nog svårt. Trots att den finns där framför honom.
Det är så jag tycker det känns med känslor. Man hör talas av dem och vet vad de är, men hur vet man när man faktiskt har dessa känslor inom sig? Hur vet jag att de känslorna jag känner inom mig är de känslorna som alla pratar om?
Jag har länge trott att det är något fel på mig, att jag faktiskt inte kan känna samma sak som alla andra. Men det kanske är så simpelt att jag bara inte känner igen dem eftersom de är okända för mig. Som att famla i mörkret efter lampknappen, allt är svart tills man hittar rätt. Och när man väl gör det, då ser man allt så självklart och man kan inte förstå att man inte såg det innan.
Jag tror faktiskt jag har alla de känslorna inom mig, jag måste bara få ordning på dem och få dem på rätt plats. För då kommer jag se allting lika klart som den blinde, då kommer jag förstå att himlen faktiskt är blå, och det är inte bara något alla säger.
Carpe Diem
10e april 2010. Blivande studenters kanske viktigaste dag på året. Ens framtid kan möjligtvis påverkas beroende på resultatet av denna relativt viktiga dag. Vad är det för dag jag pratar om? Jomen självklart dagen då en stor del av Sveriges ungdomar skriver Högskoleprovet.
Väl framme följer jag strömmen och försöker orientera mig till rätt gata, rätt hus och rätt sal. Inte särskilt svårt då alla skall åt samma håll, bara att haka på helt enkelt.
När jag kommer fram till salen sätter jag mig ned och äter en banan och försöker tänka positivt. Det går rätt bra, jag har aldrig varit en sån som är orolig inför prov. "Det går som det går" brukar vara min filosofi, så även i detta fallet.
Provet startar 9.00 efter introduktion och en titt på dagens schema. Provet är uppdelat i fem block med en tidsgräns på 50 minuter per block. Mycket raster och relativt lång lunch. Passar mig bra.
Provet flöt på relativt bra, och tiden gick fortare än jag faktiskt ville att det skulle. Hann inte riktigt anpassa mig i början så det blev mycket gissningar i de första två blocken.
Men over all så skall jag inte klaga, jag är nöjd med resultatet men känner att jag skulle kunna göra bra ifrån mig om jag faktiskt övade lite innan. Så till hösten skall jag nog försöka en gång till, men då med lite erfarenhet i bagaget!
Och eftersom jag själv räknar mig till Sveriges ungdomar så faller jag självklart in under den kategorin.
Lagom sur och grinig över att behöva gå upp 6.30 på min lediga dag går jag och lägger mig alldeles för sent på fredagen innan provdagen, trots påpekandet från min rumskompis att "Inte gå och sova senare än klockan 23."
Lagom sur och grinig över att behöva gå upp 6.30 på min lediga dag går jag och lägger mig alldeles för sent på fredagen innan provdagen, trots påpekandet från min rumskompis att "Inte gå och sova senare än klockan 23."
Vaknar först av väckarklockan, funderar på att skita i provet, somnar om, vaknar igen, alldeles för sent.
10 minuter innan bussen går slänger jag mig ur sängen, plockar hastigt ned min omsorgsfullt valda matsäck för dagen (då snackar vi snabb energi i form av energidryck och godis såklart).
Hann med bussen, nätt och jämnt, och börjar vakna till lite. Känner mig lite mer peppad än dagen innan. Sitter och mässar mitt mantra i huvudet, "Detta är en utmaning, jag kommer vara grym, detta är en utmaning, jag kommer vara grym..."
Man måste ju försöka peppa sig själv lite!
Det är fruktansvärt mycket folk på bussen efter några stationer och det är relativt uppenbart att jag inte är ensam om att åka över hela stan för att försöka visa Sveriges universitet och högskolor att jag är fullt kapabel till att genomgå deras utbildningar.
Det är fruktansvärt mycket folk på bussen efter några stationer och det är relativt uppenbart att jag inte är ensam om att åka över hela stan för att försöka visa Sveriges universitet och högskolor att jag är fullt kapabel till att genomgå deras utbildningar.
Väl framme följer jag strömmen och försöker orientera mig till rätt gata, rätt hus och rätt sal. Inte särskilt svårt då alla skall åt samma håll, bara att haka på helt enkelt.
När jag kommer fram till salen sätter jag mig ned och äter en banan och försöker tänka positivt. Det går rätt bra, jag har aldrig varit en sån som är orolig inför prov. "Det går som det går" brukar vara min filosofi, så även i detta fallet.
Provet startar 9.00 efter introduktion och en titt på dagens schema. Provet är uppdelat i fem block med en tidsgräns på 50 minuter per block. Mycket raster och relativt lång lunch. Passar mig bra.
Provet flöt på relativt bra, och tiden gick fortare än jag faktiskt ville att det skulle. Hann inte riktigt anpassa mig i början så det blev mycket gissningar i de första två blocken.
Men over all så skall jag inte klaga, jag är nöjd med resultatet men känner att jag skulle kunna göra bra ifrån mig om jag faktiskt övade lite innan. Så till hösten skall jag nog försöka en gång till, men då med lite erfarenhet i bagaget!
Carpe Diem
Stockholm.
Enda sen jag flyttade till Göteborg så har jag ansett att Stockholm är min stad. Det är staden jag kommer återvända till, staden jag vill bo i, och staden jag vill bilda min familj i.
Men när jag nu satte mig på tåget till Stockholm från Göteborg i dag, denna underbart sköna soliga påskafton, och åkte förbi Sävedalen så insåg jag att Göteborg är staden för mig.
Jag kände hur ont det skulle göra att flytta därifrån.
Att flytta ifrån mitt liv som jag har byggt upp, alldeles på egen hand.
Självklart saknar jag Stockholm ibland. Det är en sån otroligt vacker stad och man kan bara gå runt i timmar. Stockholm är en riktig promenadstad, och det saknar jag. Jag saknar att promenera längst vattnet, grilla vid Smedis eller spela fotboll i Rålis på somrarna.
Trots det så var det ändå helt rätt att flytta därifrån. Det var rätt tidpunkt helt enkelt.
Men hur skulle jag någonsin kunna flytta ifrån Göteborg?
Det går bara inte.
Carpe Diem
Har ni någonsin stannat upp och riktigt tänk över hur ni lever ert liv?
Alla har väl någon gång funderat lite flyktigt över vad man egentligen håller på med, men jag menar har ni verkligen på allvar satt er ned och tänk på vad ni håller på med?
Det är förändring hit och förändring dit. "Jag är inte nöjd med det här..", "Om det bara vore såhär..", "Ändrar jag bara det här så..". What's the point? Är det verkligen så att om ni ändrar alla de småsaker som ni går och stör er på, kommer ni att må bättre då? Kommer ni att bli det där perfekta "jaget" som ni önskar att ni var?
"Åh jag kommer må bättre om jag köper den där tröjan." eller "Om jag bara går ned 3 kg så blir jag lycklig.".
Det är förändring hit och förändring dit. "Jag är inte nöjd med det här..", "Om det bara vore såhär..", "Ändrar jag bara det här så..". What's the point? Är det verkligen så att om ni ändrar alla de småsaker som ni går och stör er på, kommer ni att må bättre då? Kommer ni att bli det där perfekta "jaget" som ni önskar att ni var?
"Åh jag kommer må bättre om jag köper den där tröjan." eller "Om jag bara går ned 3 kg så blir jag lycklig.".
Tror ni att det hjälper?
Människan har en inbyggd strävan efter att alltid vilja uppnå något. Har man lyckats med en sak så kommer man direkt på nästa sak att sträva efter. Vi blir aldrig nöjda. Deal with it.
Det sägs att ingen är perfekt. Och det är väl självklart att ingen kan vara perfekt. För faktum är att det inte ens finns en definition av perfekt. Vad skulle det vara i så fall? Att anse att någon/något är perfekt är ju helt subjektivt och upp till var och en själv att avgöra. Någon som är perfekt i någons ögon kan vara ett misslyckande i någon annans.
Människan har en inbyggd strävan efter att alltid vilja uppnå något. Har man lyckats med en sak så kommer man direkt på nästa sak att sträva efter. Vi blir aldrig nöjda. Deal with it.
Det sägs att ingen är perfekt. Och det är väl självklart att ingen kan vara perfekt. För faktum är att det inte ens finns en definition av perfekt. Vad skulle det vara i så fall? Att anse att någon/något är perfekt är ju helt subjektivt och upp till var och en själv att avgöra. Någon som är perfekt i någons ögon kan vara ett misslyckande i någon annans.
Så varför strävar då alla efter den här icke-existerande perfektionen? Vad är det vi vill uppnå?
Med tanke på att var och en har sin egen definition av perfektion är det ju omöjligt att tillfredställa alla. Så jag undrar verkligen vad det är man vill uppnå?
Det är klart att alla har en viss bild av hur de skulle vilja vara, frågan är om de skulle bli så lyckliga som de tror när de väl är framme vid målet.
Man kan ändra på sig själv hur mycket man vill på utsidan, men faktum kvarstår att man fortfarande är samma människa på insidan. Det enda som egentligen behöver ändras än inställningen till hur man ser på livet. För let's face it, har man en negativ inställning så kommer man aldrig bli nöjd hur mycket man än kämpar och hur många mål man än uppnår. Man kommer alltid hitta något nytt att klaga på och något man vill ändra på.
Så istället för att bitcha om småsaker, ta tag i er själva på insidan och gör något åt det. För det är där problemen finns. Problem är bara något vi skapar för oss själva, det är bara illusioner vår hjärna lägger upp för oss. Och tänker man för mycket på de så tror man till slut att de är sanna.
Begränsningarna finns i regel bara i vårt sinne. Think outside the box så lovar jag att allting kommer att ordna sig.
Med tanke på att var och en har sin egen definition av perfektion är det ju omöjligt att tillfredställa alla. Så jag undrar verkligen vad det är man vill uppnå?
Det är klart att alla har en viss bild av hur de skulle vilja vara, frågan är om de skulle bli så lyckliga som de tror när de väl är framme vid målet.
Man kan ändra på sig själv hur mycket man vill på utsidan, men faktum kvarstår att man fortfarande är samma människa på insidan. Det enda som egentligen behöver ändras än inställningen till hur man ser på livet. För let's face it, har man en negativ inställning så kommer man aldrig bli nöjd hur mycket man än kämpar och hur många mål man än uppnår. Man kommer alltid hitta något nytt att klaga på och något man vill ändra på.
Så istället för att bitcha om småsaker, ta tag i er själva på insidan och gör något åt det. För det är där problemen finns. Problem är bara något vi skapar för oss själva, det är bara illusioner vår hjärna lägger upp för oss. Och tänker man för mycket på de så tror man till slut att de är sanna.
Begränsningarna finns i regel bara i vårt sinne. Think outside the box så lovar jag att allting kommer att ordna sig.
"Det är vi själva som bestämmer om vi ska bli hjälplösa offer för våra känslor,
eller om vi ska vara den som bestämmer över våra egna liv."
Carpe Diem
Allt är så jävla bra just nu känns det som, och jag har världens bästa vänner verkligen. Älskar dem över allt annat.
Livet flyter på så jävla gött och snart är det vår och det gör mig ännu lyckligare!
Älskar våren, när solen kommer fram och man kan sitta ute och sola, dricka kaffe, snusa och umgås med sina vänner. Alla blir så lyckliga av att se lite ljus efter vintern och det märks verkligen i atmosfären runt omkring en hur glada alla är.
Livet är schysst och alla borde ta till vara på det, för allt är inte så jävla pissigt som alla verkar tycka. Vill man något så får man fixa det, det är inte svårare än så.
Inte ett bekymmer.
Inte ett bekymmer.
Carpe Diem
Jag har insett att jag i stort sett består av endast två känslor; lycka/glädje och irritation.
Äh men käft bah.
Jag kan beskriva alla situationer och händelser med dessa två känslor, för det är de enda känslorna som verkar rymmas i min kropp.
Det kanske verkar vara skönt att i vissa situationer kunna koppla bort i stort sett alla känslor, men det är det fan inte.
Varför kan inte jag få känna alla normala känslor som alla normala människor gör?
Äh men käft bah.
Carpe Diem
Ni vet när man kommer till en sån punkt i livet när man väljer mellan allt eller inget? Det är jävligt jobbigt.
Tänk om man känner att man varken vill ha allt eller ingenting. Är det då samma sak som att vilja äta kakan och samtidigt ha den kvar? Och om man bara vill ha en liten del av kakan då, kan man få det?
Eller måste man faktiskt välja på att ta hela kakan, eller helt enkelt lämna kakan ifred?
Det suger att inte veta vad man själv vill, att vara så ambivalent att man känner att det lättaste oftast är att skita i allting och bara dra. Och hur många gånger i livet har man inte känt för det? Men det är klart man aldrig skulle, klart jag aldrig skulle. Det är inte jag. Vem skulle jag vara då? Det vet jag inte.
Jag har Carpe Diem skrivet överallt men varför kan jag bara inte leva efter det? Hur mycket jag än försöker att inte tänka på framtiden, göra massa planer, analysera allting så går det ju inte. Trots att jag vill leva i nuet så går det inte för det är inte bara mig själv det handlar om. Man kan inte leva i nuet om man ska tänka på andra människor också, det går bara inte. Carpe Diem betyder ju i och för sig "Fånga dagen", alltså gör det du vill idag, ta till vara på allt, lev som om det vore den sista dagen i ditt liv. Hade det varit så enkelt att livet ställdes på sin spets så, då hade jag inte ens funderat över allting jag funderar på nu, då vet jag precis vad jag hade gjort. Så varför gör jag det bara inte?
Det är något fel på mig, jag funkar inte som alla andra, jag är lite "trögstartad". Det har jag vetat länge. Men det finns ingenting jag kan göra åt det. Det finns ingenting någon kan göra åt det.
Så därför blir det samma sak om och om igen och jag lär mig aldrig, för jag tror alltid att nästa gång blir annorlunda. Men nej, fortfarande lika trög som alltid. Jag undrar om det någonsin kommer ändras? Kanske inte.
Så kanske lika bra att skita i det från början nästa gång så jag slipper gå igenom samma konsekvensanalys och tankar som alltid.
Men jag känner mig själv för bra för att veta att jag ändå kommer ge mig in på samma sak igen. Det är så jag funkar. Carpe Diem sa vi? Detta är hur jag fångar den jävla dagen, varje eviga dag.
Konsekvensanalys? Orkar inte ens bry mig om det nu.
Carpe Diem
Livet flyter på som vanligt. Jobbar, träffar folk, on top of the game like usual. Idag kände jag dock att jag behövde lite time alone. Det behöver faktiskt jag också ibland, haha! Har hängt med folk varje dag efter jobbet i typ 2 veckors tid så lite dags för ett break nu. Idag blir det städdag och chill med boken I think. Fast ikväll blire nog en trip till Borås och en övernattning. Dock skönt att komma iväg lite, behövs ibland tror jag när livet är väldigt inrutat. Rutiner är inte riktigt min grej, jag gillar att göra det jag vill, när jag vill. Känna att jag bestämma helt själv, at all times. Varför tror ni jag flyttade hemifrån? Haha "They can take our lives, but they will never take our freeeedooooom!" Chill McPhill! Peace out.
Whats the purpose? It feels worthless
So unwanted like I've lost all my value
I can't find it, not in the least bit
and I'm just scared, so scared that I'll fail youCarpe Diem
Grymt bra dag igår och idaaaag!
Imorn är det jobb igen, måste sova inatt, dags att gaska upp sig?
Får besök av tysken i helgen, skall bli kul, han verkar trevlig! Jobb på lördagkväll också, jouren, fett kul!
Liver rullar på niiiiice, me like!
Peace out guys, keep the faith!
Carpe Diem
Seriöst, jag undrar vad det är för fel på mig ibland? Haha.
Well well, only time will tell.
Carpe Diem
Jag har en allmän frågan till i-världens befolkning, varför klagar alla så mycket?
Jag har full förståelse för att man kan beklaga sig om man har haft ett förjävligt liv, men frågan återstår dock varför man har så mycket att klaga på när man egentligen har det bra?
Igår tittade jag och en vän till mig på Öppna kanalen (i brist på liv?) och där visade de en lista på 10 tips till en bättre mental hälsa. Jag tycker det både var bra och även lite hemskt (ambivalent tjej?). För det första; bra initiativ att peppa folk som mår dåligt och behöver bättre självkänsla. För det andra; hur hemskt är det inte att vi faktiskt behöver tips från tv om hur man ska må bättre psykiskt?
Problemet är väl dock att alla egentligen vet med sig hur man går tillväga för att man ska må bättre men att man inte kan förverkliga det i praktiken. Alla vet väl vad de blir glada av och vad som gör dem lyckliga?
Så hur svårt är det egentligen att leva upp till det?
Jag anser mig själv vara en lycklig människa. Jag har en bra familj, ett jobb, en bostad, underbara vänner och tro det eller ej, men jag tycker att jag ser bra ut! Jag har bra självkänsla och ett schysst självförtroende. Vad mer kan man begära?
Alla kanske dock inte anser sig ha varken särskilt bra självkänsla eller självförtroende. Till er säger jag, ändra på detta! Vill man så kan man. För jag tror inte att ni egentligen vill gå runt och tycka illa om er själva, och egentligen tror jag att ni inte tycker så illa om er själva som ni får omvärlden att tro.
Alla människor har något bra inom sig, och alla människor är vackra på sitt sätt. Det gäller bara att se på sig själv på ett positivt sätt. Tänka på sina starka och bra sidor och visa dem extra mycket så kommer både man själv och andra att uppskatta det.
Någon sa en gång till mig "Alla fel man ser i andra människor är fel man har inom sig själv."
Att klanka ned på och ogilla andra gör bara att man tycker sämre om sig själv innerst inne. För är man nöjd med sig själv så finns det ingen orsak att klaga på alla andra. Då är man så pass säker i sig själv att man inte bryr sig om vad andra tycker, tänker eller gör.
Så nästa gång du påpekar något om en vän, ett butiksbiträde eller en människa du ser på stan, tänk först på dig själv och vad det är som ligger bakom ditt behov av att anmärka på andras "fel". Kanske är det något i dig själv du behöver ta tag i, och då hur du ska gå till väga för att ändra på din inställning. Alla människor är vackra på sitt sätt, både på insidan och utsidan, det gäller bara att se det från rätt vinkel.
Jag har full förståelse för att man kan beklaga sig om man har haft ett förjävligt liv, men frågan återstår dock varför man har så mycket att klaga på när man egentligen har det bra?
Igår tittade jag och en vän till mig på Öppna kanalen (i brist på liv?) och där visade de en lista på 10 tips till en bättre mental hälsa. Jag tycker det både var bra och även lite hemskt (ambivalent tjej?). För det första; bra initiativ att peppa folk som mår dåligt och behöver bättre självkänsla. För det andra; hur hemskt är det inte att vi faktiskt behöver tips från tv om hur man ska må bättre psykiskt?
Problemet är väl dock att alla egentligen vet med sig hur man går tillväga för att man ska må bättre men att man inte kan förverkliga det i praktiken. Alla vet väl vad de blir glada av och vad som gör dem lyckliga?
Så hur svårt är det egentligen att leva upp till det?
Jag anser mig själv vara en lycklig människa. Jag har en bra familj, ett jobb, en bostad, underbara vänner och tro det eller ej, men jag tycker att jag ser bra ut! Jag har bra självkänsla och ett schysst självförtroende. Vad mer kan man begära?
Alla kanske dock inte anser sig ha varken särskilt bra självkänsla eller självförtroende. Till er säger jag, ändra på detta! Vill man så kan man. För jag tror inte att ni egentligen vill gå runt och tycka illa om er själva, och egentligen tror jag att ni inte tycker så illa om er själva som ni får omvärlden att tro.
Alla människor har något bra inom sig, och alla människor är vackra på sitt sätt. Det gäller bara att se på sig själv på ett positivt sätt. Tänka på sina starka och bra sidor och visa dem extra mycket så kommer både man själv och andra att uppskatta det.
Någon sa en gång till mig "Alla fel man ser i andra människor är fel man har inom sig själv."
Att klanka ned på och ogilla andra gör bara att man tycker sämre om sig själv innerst inne. För är man nöjd med sig själv så finns det ingen orsak att klaga på alla andra. Då är man så pass säker i sig själv att man inte bryr sig om vad andra tycker, tänker eller gör.
Så nästa gång du påpekar något om en vän, ett butiksbiträde eller en människa du ser på stan, tänk först på dig själv och vad det är som ligger bakom ditt behov av att anmärka på andras "fel". Kanske är det något i dig själv du behöver ta tag i, och då hur du ska gå till väga för att ändra på din inställning. Alla människor är vackra på sitt sätt, både på insidan och utsidan, det gäller bara att se det från rätt vinkel.
