-

Jag kan beskriva alla situationer och händelser med dessa två känslor, för det är de enda känslorna som verkar rymmas i min kropp.

Det kanske verkar vara skönt att i vissa situationer kunna koppla bort i stort sett alla känslor, men det är det fan inte.

Varför kan inte jag få känna alla normala känslor som alla normala människor gör?

Tänk om man känner att man varken vill ha allt eller ingenting. Är det då samma sak som att vilja äta kakan och samtidigt ha den kvar? Och om man bara vill ha en liten del av kakan då, kan man få det?

Eller måste man faktiskt välja på att ta hela kakan, eller helt enkelt lämna kakan ifred?

Det suger att inte veta vad man själv vill, att vara så ambivalent att man känner att det lättaste oftast är att skita i allting och bara dra. Och hur många gånger i livet har man inte känt för det? Men det är klart man aldrig skulle, klart jag aldrig skulle. Det är inte jag. Vem skulle jag vara då? Det vet jag inte.

Jag har Carpe Diem skrivet överallt men varför kan jag bara inte leva efter det? Hur mycket jag än försöker att inte tänka på framtiden, göra massa planer, analysera allting så går det ju inte. Trots att jag vill leva i nuet så går det inte för det är inte bara mig själv det handlar om. Man kan inte leva i nuet om man ska tänka på andra människor också, det går bara inte. Carpe Diem betyder ju i och för sig "Fånga dagen", alltså gör det du vill idag, ta till vara på allt, lev som om det vore den sista dagen i ditt liv. Hade det varit så enkelt att livet ställdes på sin spets så, då hade jag inte ens funderat över allting jag funderar på nu, då vet jag precis vad jag hade gjort. Så varför gör jag det bara inte?

Det är något fel på mig, jag funkar inte som alla andra, jag är lite "trögstartad". Det har jag vetat länge. Men det finns ingenting jag kan göra åt det. Det finns ingenting någon kan göra åt det.

Så därför blir det samma sak om och om igen och jag lär mig aldrig, för jag tror alltid att nästa gång blir annorlunda. Men nej, fortfarande lika trög som alltid. Jag undrar om det någonsin kommer ändras? Kanske inte.

Så kanske lika bra att skita i det från början nästa gång så jag slipper gå igenom samma konsekvensanalys och tankar som alltid.

Men jag känner mig själv för bra för att veta att jag ändå kommer ge mig in på samma sak igen. Det är så jag funkar. Carpe Diem sa vi? Detta är hur jag fångar den jävla dagen, varje eviga dag.

Konsekvensanalys? Orkar inte ens bry mig om det nu.